Hej min blogg! Jag är så confused och söndertrasslad så att jag ibland undrar om jag någonsin kommer läka på riktigt. Jag är ganska bra på att känna känslor och på att tänka lite för mycket. Den sista veckan, sista två dagarna, har jag haft så mycket känslor och tankar att det bubblar. Det bubblar och rinner och hulkar på så många håll. Men jag försöker härda ut. Tills den dagen då jag känner mindre och kanske tänker på något annat. Eller tills den dagen "vi" är bra igen. Jag kanske vill att det ska bli bra,kanske inte. Processen att sluta tänka plural är fruktansvärd och fruktansvärt lång och ibland vill jag leva kvar bland trasiga kramar bara för att slippa känna. Slippa känna av att vara ensam, av att inte längre vara "vi". Nu låter jag bara tiden göra sin del av det här. Samtidigt som jag skriver så många sms till mina vänner att fingrarna blöder, samtidigt som jag ringer mamma så många gånger att vi knappt behöver lägga på, samtidigt som jag frågar pappa om man någonsin slutar gråta. -Ja! svarar han. Den dagen kommer. Sen släpper jag några tårar i pälsen på min katt. Viskar att han är bäst i världen. Det finaste som finns. Och önskar mig själv frid. Godnatt!
hjärtat då
publicerat i
nathalie;