ett anteckningsurklipp från Bali 2016

publicerat i deep, nathalie;

18 april 2016 i en säng på bali.

Och jag vet inte om jag är redo för att komma hem. Samtidigt som tiden har stått stilla (känns det som) så har det hänt så mycket. Eller så har jag fått möjligheten att tänka mer än jag gjort i Sverige. Det känns overkligt att vi har varit iväg i 14 veckor och nu bara har fem veckor kvar. 19 veckor är länge. totalt 145 dagar. 145 dagar som bestått av väldigtväldigt många olika känslor och tankar. Vi längtade så mycket efter Bali och nu börjar ännu en månad lida mot sitt slut och Thailand är right around the corner. Efter Thailand kommer Malaysia och efter Malaysia kommer en mellanlandning i London som sen avslutas i Köpenhamn. Känns sjukt! Jag vill verkligen komma hem och krama mina hjärtan men det finns inte i mina tankar att gå tillbaka till en fyrkantig vardag igen.

 Jag både längtar hem och längtar ännu längre bort. Mellan varven saknar jag strukturen hemma. (Naddy med kontrollbehov) jag kan sakna timmarna på morgonen när jag får äta bananpannkakor och dricka kaffe framför serier. Jag saknar att köra bil. (Ååh som jag kommer bränna bensin min lediga vecka när jag är hemma) Jag saknar att dricka kranvatten. (Som jag inte måste springa och köpa stup i kvarten). Saknar toalettpapper. Saknar att inte behöva vara svettig konstant. (hehe) Det är mycket småsaker man tänker på här borta som man är så van vid hemma och ibland saknar lite lite extra.
Svårt att förklara det här med backpacking. Något av det bästa, skönaste, finaste och mestlärorika jag gjort men det tär på insidan ibland. Nu är jag visserligen en väldigt känslosam människa och kan förstora upp allt om jag så bara vill. Det känns inte som att jag är färdig här. Det känns inte som att jag har åstadkommit någonting även om jag vet att det är fel. Vi har gjort så mycket, gjort vad vi velat göra samt låtit vissa dagar spenderas i sängen och det har varit så okej. Hela resan har varit skön och okomplicerad och jag tror det är därför den känns overklig även om jag är mitt i allt. Mitt uppe i det liv jag för ett år sedan bara drömde om.
Den här veckan på surfcamp kommer nog ge mig ganska mycket. Självklart i surfväg men också på insidan. Jag minns att Portugal va så skönt att komma till då jag inte kände någon och inte hade några fördomar att bråka med. Det är precis likadant här. Den stora skillnaden med Pro Surf vs Lapoint är att här bytas gruppen ut lite hela tiden och det blir nya ansikten att surfa med varje dag. Kanske också första gången på resan som jag inte har en ända att prata svenska med. (Eftersom maja är någonannanstans och reser) men så nyttigt. Engelskan har försvunnit sjukt mycket då Asien kryllar av svenskar så det blir oftast att man sitter ett gäng svennar och bytar erfarenheter med varandra. Så en vecka själv på Kuta kommer nog vara skönt som fan. Att få vara lite själv framförallt. (Edit, är aldrig själv egentligen)
 

och det här är typ 11.3 procent av insidan av min hjärna. Ni förstår nog inte!

Kommentera inlägget här :