Det är helt sjukt vad livet kan vända utan att man egentligen gör någonting åt det. Är inne på mina sista sista dagar i Sverige och kan nu räkna ner på två händer. 10. Ibland är jag så jävla rädd, förvirrad, orolig, osäker och ledsen samtidigt som det kryper i kroppen av tanken på att få adventura igen. Det går inte riktigt att sätta ord på hur hela den här resan känns för den känns så så mycket i varenda liten del av min kropp. Oftast när jag försöker prata om det blir jag tyst, ihopsjunken och fundersam. Sen ler jag lite löjligt och svarar att "jag vet fan inte vad som kommer hända, men det känns bra". Och det gör det. Det känns bra.
Jag har ett arbetspass kvar på Mc Donalds och då tänkte jag verkligen bara mysa omkring och vara nöjd. Jag gillar det stället som fan och det gör ont att (tredje gången gillt) säga hejdå till människor som man stått ut med så länge. Och människor som man kommit nära genom att ta sig igenom fruktansvärda dagar långa som maratonlopp tillsammans med. Vi har en skön relation till varandra och det finns nog inte en ända dag jag gått dit utan att känna mig hemma och uppskattad. Best feeling in the world! Vi sliter som djur alltså. Det är tufft som fan men furking heros hela högen.
Återigen till den här "Hejdå" biten. As ive said before är jag en människa med känslor långt mer än vad min kropp klarar av och just nu vet jag inte hur jag ska kunna säga hejdå på en proper nivå. Det är en paniksituation v a r e n d a . j ä v l a . g å n g även om jag efter 4,5 månader i Asien borde veta att det är lugnt. Verkligen! De flesta brukar fråga mig om hur det känns att lämna familjen men to be honest så är det den minst jobbiga biten i mitt fall, dem finns där. Det spelar ingen roll om jag är femton tidszoner bort så är dem med mig i varje osäkert steg, i varje tequilafylla, i varje våg, i varje doormbed, vid varje hotellfrukost och vid varje andetag.
Dock! Det jobbigaste är att känslan av att vara så taggad på att plocka banan i Asutralien slåss med känslan av att bara avboka allt för att kunna stanna i famnen på den människan som tar upp hela jävla tankeverksamheten just nu. Det kanske hade varit enklare om han inte hade dykt upp från ingenstans och rubbat alla mina prioriteringar några veckor innan avresa men det finns inget så fint som att träffa någon man inte kan sluta titta på. Tänka på. Pussa på. Ta på. Om jag så bara får känna en millimeter av hans hud mot min så kräver jag inte mer än det. Så fucking fin. Och så fucking fel tillfälle för om tio dagar kramas vi för sista gången på who knows how long? och det börjar göra lite lite mer ont än vad jag hade räknat med.