i dont care what the say im in love with you

publicerat i nathalie;
Hade inte ens varit i Sverige ett dygn innan jag och en Erika åkte privatbåt (lucky us) över till danmark för en lunch i solen och en kopp kaffe på båten. Låg längst fram medans vi cruisade över till Ven och bara njöt.
Säsongen på Ven hade inte riktigt dragit igång så vi va nästan helt själv, förutom de som bor där såklart. Åt årets första mjukglass med tuttifrutti strössel och precis som alla andra år smällte glassen alldeles för snabbt  och det rann glass på hela handen.
En skön kväll när jag kände mig extra brun och skulle köra ut till Lykke och Emz för att bli lugn i själen. 
Fyllde ju år den 29 maj och jag som inte alls tycker om att bli firad bestämde utflykt till Nimis med Elin, Alexander och Christopher. Sagt och gjort. Det blev en dag fylld av roadtrips, musik, skratt, klättrande och grillning. Det är ganska svårt att hitta till Nimis och när man tror att man går på fel väg så är det antagligen helr rätt. Ingen vägbeskrivning finns utan man får försöka följa de gula markeringarna som gjorts på både stenar och träd. 
Vi lyckades iallafall och hittade välrdens skönaste spot där vi smällde upp engångsgrillen och vars en öl. Look at this view!! Drömde mig bort mellan varven och lät tankarna blandas med vågorna som slog upp mot stenarna. Så underbart! 
En ledig helg och ständigt i jakt på äventyr kom jag på den briljanta iden att göra om bilen till en säng och åka på roadtrip. Meningen var att stanna i Höganäs för lite (mycket) vin och sen äta frukost på pannkaksladan men med lite andra problem som rubbade planen så blev det inte riktigt som tänkt. Istället åkte vi ut till skogen och fördrev tiden i bakluckan av bilen genom att äta chips, choklad och prata om saker man behöver prata om ibland. Funderar på att låta bilen vara obäddad och göra ett nytt försök asap. 

ett anteckningsurklipp från Bali 2016

publicerat i deep, nathalie;

18 april 2016 i en säng på bali.

Och jag vet inte om jag är redo för att komma hem. Samtidigt som tiden har stått stilla (känns det som) så har det hänt så mycket. Eller så har jag fått möjligheten att tänka mer än jag gjort i Sverige. Det känns overkligt att vi har varit iväg i 14 veckor och nu bara har fem veckor kvar. 19 veckor är länge. totalt 145 dagar. 145 dagar som bestått av väldigtväldigt många olika känslor och tankar. Vi längtade så mycket efter Bali och nu börjar ännu en månad lida mot sitt slut och Thailand är right around the corner. Efter Thailand kommer Malaysia och efter Malaysia kommer en mellanlandning i London som sen avslutas i Köpenhamn. Känns sjukt! Jag vill verkligen komma hem och krama mina hjärtan men det finns inte i mina tankar att gå tillbaka till en fyrkantig vardag igen.

 Jag både längtar hem och längtar ännu längre bort. Mellan varven saknar jag strukturen hemma. (Naddy med kontrollbehov) jag kan sakna timmarna på morgonen när jag får äta bananpannkakor och dricka kaffe framför serier. Jag saknar att köra bil. (Ååh som jag kommer bränna bensin min lediga vecka när jag är hemma) Jag saknar att dricka kranvatten. (Som jag inte måste springa och köpa stup i kvarten). Saknar toalettpapper. Saknar att inte behöva vara svettig konstant. (hehe) Det är mycket småsaker man tänker på här borta som man är så van vid hemma och ibland saknar lite lite extra.
Svårt att förklara det här med backpacking. Något av det bästa, skönaste, finaste och mestlärorika jag gjort men det tär på insidan ibland. Nu är jag visserligen en väldigt känslosam människa och kan förstora upp allt om jag så bara vill. Det känns inte som att jag är färdig här. Det känns inte som att jag har åstadkommit någonting även om jag vet att det är fel. Vi har gjort så mycket, gjort vad vi velat göra samt låtit vissa dagar spenderas i sängen och det har varit så okej. Hela resan har varit skön och okomplicerad och jag tror det är därför den känns overklig även om jag är mitt i allt. Mitt uppe i det liv jag för ett år sedan bara drömde om.
Den här veckan på surfcamp kommer nog ge mig ganska mycket. Självklart i surfväg men också på insidan. Jag minns att Portugal va så skönt att komma till då jag inte kände någon och inte hade några fördomar att bråka med. Det är precis likadant här. Den stora skillnaden med Pro Surf vs Lapoint är att här bytas gruppen ut lite hela tiden och det blir nya ansikten att surfa med varje dag. Kanske också första gången på resan som jag inte har en ända att prata svenska med. (Eftersom maja är någonannanstans och reser) men så nyttigt. Engelskan har försvunnit sjukt mycket då Asien kryllar av svenskar så det blir oftast att man sitter ett gäng svennar och bytar erfarenheter med varandra. Så en vecka själv på Kuta kommer nog vara skönt som fan. Att få vara lite själv framförallt. (Edit, är aldrig själv egentligen)
 

och det här är typ 11.3 procent av insidan av min hjärna. Ni förstår nog inte!