u make me feel better

publicerat i , deep, nathalie;
Countdown sju dagar. La min vita skjorta på hyllan med de andra ägarlösa skjortorna på jobb igår. Gav ut bamsekramar och sa hejdå till dem som jobbade och lovade att ha det så himla himla bra i Australien. Det va lite jobbigt faktiskt. Jag kan ju det där stället utan och innantill, i sömnen och på alla jävla håll. I will miss
Kramades med Anton resten av kvällen och idag ska jag bara packa lite grejer inför Stockholm (torsdag-lördag) samt förbereda backpacken. Har knappt tänkt på att tiden drar ihop sig men å andra sidan finns det typ ingenting jag kan göra förrän på måndag. Att packa en hel vecka innan känns alldeles onödigt och jag hade nog packat upp och ner tjugo gånger till isåfall. Ska ju dock träffa Elin och Challi på lite kaffe/te/kaka/skitsnack några timmar sen också. Försöker pyssla ihop tiden för att hinna säga hejdå till alla men det är sååså svårt. :(
Hilma har iallafall uppdaterat mig straight from Cairns med hur Ozlivet fungerar och hon verkar helnöjd vilket gör mig ännu mer taggad (!!!!). Hon är ute på farmjakt och senast vi snackade fick jag en lista på vad som ska fixas sekunden jag kliver av planet, samt att vi kommer jobba på bananabarracks (om det finns en säng ledig för mig) vilket vi har pratat om sedan dag ett. Så det känns bra! Go Hilma!
Äe nu -> kaffe och packning. Btw!! Köpte ny lur för att den andra va katastrof. Samsung s7 men jag vet fan inte om vi är vänner riktigt än. Kanske kommer.. hehhh ciao
 

med tio dagar kvar och tio gånger så mycket känslor

publicerat i , deep, nathalie;
Det är helt sjukt vad livet kan vända utan att man egentligen gör någonting åt det. Är inne på mina sista sista dagar i Sverige och kan nu räkna ner på två händer. 10. Ibland är jag så jävla rädd, förvirrad, orolig, osäker och ledsen samtidigt som det kryper i kroppen av tanken på att få adventura igen. Det går inte riktigt att sätta ord på hur hela den här resan känns för den känns så så mycket i varenda liten del av min kropp. Oftast när jag försöker prata om det blir jag tyst, ihopsjunken och fundersam. Sen ler jag lite löjligt och svarar att "jag vet fan inte vad som kommer hända, men det känns bra". Och det gör det. Det känns bra. 
Jag har ett arbetspass kvar på Mc Donalds och då tänkte jag verkligen bara mysa omkring och vara nöjd. Jag gillar det stället som fan och det gör ont att (tredje gången gillt) säga hejdå till människor som man stått ut med så länge. Och människor som man kommit nära genom att ta sig igenom fruktansvärda dagar långa som maratonlopp tillsammans med. Vi har en skön relation till varandra och det finns nog inte en ända dag jag gått dit utan att känna mig hemma och uppskattad. Best feeling in the world! Vi sliter som djur alltså. Det är tufft som fan men furking heros hela högen. 
Återigen till den här "Hejdå" biten. As ive said before är jag en människa med känslor långt mer än vad min kropp klarar av och just nu vet jag inte hur jag ska kunna säga hejdå på en proper nivå. Det är en paniksituation v a r e n d a . j ä v l a . g å n g  även om jag efter 4,5 månader i Asien borde veta att det är lugnt. Verkligen! De flesta brukar fråga mig om hur det känns att lämna familjen men to be honest så är det den minst jobbiga biten i mitt fall, dem finns där. Det spelar ingen roll om jag är femton tidszoner bort så är dem med mig i varje osäkert steg, i varje tequilafylla, i varje våg, i varje doormbed, vid varje hotellfrukost och vid varje andetag.
Dock! Det jobbigaste är att känslan av att vara så taggad på att plocka banan i Asutralien slåss med känslan av att bara avboka allt för att kunna stanna i famnen på den människan som tar upp hela jävla tankeverksamheten just nu. Det kanske hade varit enklare om han inte hade dykt upp från ingenstans och rubbat alla mina prioriteringar några veckor innan avresa men det finns inget så fint som att träffa någon man inte kan sluta titta på. Tänka på. Pussa på. Ta på. Om jag så bara får känna en millimeter av hans hud mot min så kräver jag inte mer än det. Så fucking fin. Och så fucking fel tillfälle för om tio dagar kramas vi för sista gången på who knows how long? och det börjar göra lite lite mer ont än vad jag hade räknat med. 

every single night

publicerat i , nathalie;

Fikade, gick myrstigen i skrylle och pratade om livet med två bra tjejer. Drack kanske världens godaste rabarberdryck melan tuggorna på en inte så dum chokladboll. Denna dagen var välbehövlig och jag är inte lika rädd inför resan längre trots vissa ändringar. (<3) Jag är nog mest rädd för att säga hejdå till mina pärlor som stannar kvar i Sverige. 
I fredags för två veckor sedan drack jag en lagom mängd cider, åt lite pizza med vänner och skedade med en fin själ halva natten. (den andra halvan va vi ute på språng) På lördagen ringde mitt alarm lite obehagligt högt för att ha sovit fyra timmar men jag och Tilde åkte till Malmö och bara hade en sjukt skön dag. Köpte den här ansiktsmasken från lush som jag egentligen bara vill äta med sked men det är den lite lite för dyr för.
Är beroende av den och vill ha den på mig hela tiden. Hoppas hoppas att min hud blir glad iallafall. 

And here it is! The damn industrial som gör så damn ont just nu. Tilde gjorde ett vanligt hål i örat medan jag smällde till med två flugor i en smäll. (eller två hål på en kanyl) Det var inte alls skönt att få den här gjord och nu under läkningen är den bara ivägen. Kan inte ha mina hörlurar på mig, eller solglasögon för den delen. Kan inte borsta håret som en normal människa. Kan knappt duscha håret, eller sova på örat. Knappt kramas :(((. jag längtar ju bara tills den har läkt så jag slipper vara så himla himla rädd om mitt öra.