Nathalie Nilsson

En minut över tolvslaget, det räknas väll till söndag nu? För isåfall säger jag Grattis till mig själv och önskar mig ett fortsatt trevligt liv. Ni förstår kanske att jag inte sitter en lördagskväll och skriver om att jag blir arton, nej inlägget är förprogrammerat och jag befinner mig med fina människor på en fest. Antingen asbränd i ett hörn, under en stol eller dansandes på bordet.

Nej men seriöst, arton år vänner. Arton jävla år. Det är en stor grej att bli tonåring, lite större att bli 15 men fan ett kliv ut från Mount Everest att bli 18. NU börjar livet. NU är det jag – inte jag, mamma och pappa. Det är ett år kvar i skolan, det är körkort, det är jobb, det är att klara sin ekonomi själv - inte på mammas och pappas pengar,  det är söka vidare och det är framtid. Det är tid att styra upp allt nu, andas under sommarlovet och sen köra ett sista år i skolan. Eller ja, sista och sista, you get it.

Egentligen ska man väll tjoa som fan och festa röven av sig nu men jag bara tänker. Tänker på hur det blir, hur det är och hur det har varit. Jag tackar mitt kött och blod, för att dem är tre solar för mig. Kanske för att vi är en familj, visserligen splittrad – på två platser, men fortfarande en familj. Jag tackar mina vänner för att dem är så underbara, så betydelsefulla och så satans fina så det finns inte. Tackar för att dem ställt upp i vått och torrt, torkat mina tårat, skrattat med mig och levt med mig halva mitt liv. Tackar min pojkvän för att han får mitt hjärta att slå, för att han har gjort något med mig som gör att den ända luft jag vill andas är luften som gått kretsloppet genom hans kropp, för att komma så nära det går. Jag älskar er mer än ord kan beskriva.

Men vad säger vi? Ska vi släppa kraven för ikväll och låtsas att vi är sjutton igen. Utan ett ända ord som börja på k och slutar på rav, utan bekymmer, utan ångest och utan gränser. Vi lever ändå bara en gång, vi hörs.

Det är dags att ta steget ut i världen nu, utan att hålla mamma och pappa i handen.