Vad händer? Det är svårt för mig att skriva till er för ena dagen är jag världens lyckligaste och andra dagen vill jag boka en biljett hem. Det är sååså svårt att förklara för någon där hemma hur det känns att vara så långt bort, i ett annat land. En annan kultur, ett annat språk, en annan valuta och helt andra människor. Jag tycker om det jag gör och ångrar aldrig att jag åkte hit men ibland är det för mycket att ta in. Jag saknar er där hemma. Jag pratar med er väldigt sällan men jag orkar inte alltid. Det blir jobbigt med kontakten hemifrån dels på grund av tidsskillnaden men mest för att det blir så verkligt att alla jag vill krama är så långt bort. Känslor är fint men känslor för någon som man inte kan träffa är mer jobbigt än fint. Jag vet att mitt förhållande med vänner och familj inte kommer ändras vilket håller mig lugn men att ha mer känslor för någon jag har lämnat hemma är psykiskt jävla störande. Det är så många gånger jag vill vända hem och krama honom, bara få känna att ingenting har ändrats. Efter så här långt tid går det inte att ta på känslorna som finns och jag kan inte ta på rädslan över att dem ska försvinna. Att han ska försvinna. Jag vet att jag oroar mig mer än vad jag behöver eftersom jag hörde hans röst för mindre än ett dygn sedan och då va allt så bra. Så bra som det kan vara när man inte har träffats på nio veckor. Jag behöver hans stöd för att ens orka vissa dagar down under. Men det går! Jag vet ju att jag växer av det här men det är nästan för läskigt för mitt psyke.
Iallafall! Vi drog till surfers paradise igen och just nu jobbar jag på en matmarknad utanför town där jag står i ett mexikansk stånd! Tre kvällar i veckan serverar jag flamed Nachos, lyssnar på livemusik och tjänar lite pengar. Bor på ett skönt hostel där alla är long terms, dricker vin om kvällarna och jobbar olika tider. Det är jätteskönt att ha detta som ett hem och det bästa av allt är att jag kan smyga in i vardagsrummet för att kolla på tv. På morgonen under frukost eller efter jobb med en kopp te. Det är lite ostabilt med mig och Sophie för hon valde att sluta på marknaden så jag vet inte riktigt hennes plan för framtiden men jag hoppas att vi är kvar här under jul och nyår tillsammans. Klamrar mig fast varje dag, vill ju inte åka hem men att vara vilse i Australien är läskigt. Det kanske låter som ett drömliv för er där hemma men jag lovar er att verkligheten kommer ikapp vart man än är. Försöker bli bekväm i mig själv för det är nog allt som behövs för att jag ska våga stanna längre!